Och så har det sprungit iväg två veckor....

Nästan två veckor har gått utan ett enda ord här på bloggen men det har varit fullt upp.......................Många funderingar över hur vi människor fungerar och hur vi egentligen värderar varandra och även en ångest som jag inte vill att någon får uppleva....



Börjar från början:

Vecka 47 började med att vi blev en kort på jobbet och det innebär i praktiken att jag får dubbelt jobb men eftersom vi nu är tre stycken som jobbar så får jag hjälp med hundgården men de administrativa sysslorna måste jag sköta själv vilket innebär att det blir till att jobba hemma med det som går. Nu hade vi ju medlemsfesten som också var på gång så stressen steg till ganska höga nivåer eftersom jag själv skulle ta hand om dekorationen mm och jag är verkligen inte den som klarar sånt och har ingen som helst fantasi. Jobbade med hundgården, festen och löpande arbeten under dagarna och satt och gjorde konteringarna till bokföringen på kvällarna hemma så det löste ju sig MEN så var det ju den där stora ångesten som infann sig på måndagskvällen........



Fick telefonsamtal att Christian låg på akuten efter en olycka på jobbet och gissa hur mycket man hinner tänka innan man är nere på lassarettet och får se och ta på honom själv.....Han hade svimmat och ramlat från hytten på lastbilen, tur som var så stod han still med det 23 tons tunga fordonet, och hade då slagit i backen där han vaknade upp på ett par minuter. Han blev körd till akuten och fick ligga uppkopplad till Ekg, blodtryck mm som kollade honom i ca 3 timmar för att sedan bli röntgad av huvud och nacke. Nu hör det till saken att han har en wiplash skada i nacken från en bilolycka då han var 18 år som brukar irritera då och då. Han talade om för läkaren om skadan och berättade att han hade väldigt ont i nacken men läkaren valde ändå att fokusera på huvudet, vilket säkert var rätt i det läget, men när det visade sig att det inte var några blödningar där så släppte de allt annat. Vila och lugn och ro i fyra dagar med sin lindringa hjärnskakning som han ådragit sig blev ordinationen.................



Under veckan kändes det som att jag hade blödande magsår, ängslan över Christian och stressen och pressen på jobbet var verkligen upplagt för problem med kärkrampen och visst precis som ett julkort i brevlådan så slog det till en natt då jag vaknade av en fruktansvärd smärta. Medicinerade och försökte ta det lugnt och visst släppte det efter ett tag men låg sedan som en dov smärta under ytan i de efterföljande dagarna.



Att jag vetat sedan tidigare att många i vårat samhälle har en lite okunnig inställning till oss som har ett lönebidragsjobb har inte varit något nytt eller som jag tidigare brytt mig om utan helt enkelt bara tyckt synd om dessa människor som inte har något intresse av att lära känna mig som människa eller själv ta reda på vad ett lönebidragsjobb innebär.



MEN när det kommer riktigt dumma kommentarer under en sån här jobbig tid då känns det lite extra i kroppen. Att kommentarer som lönebidragare är parasiter på samhället som enbart kvitterar ut lön men presterar ingenting känns extra tungt när man jobbar så man går på knäna och att sedan få höra att de som jobbar på föreningar och har lönebidragsanställningar är intellektuellt befriade människor, lite knepiga och har väl inte riktigt "alla" hemma gör att man blir riktigt ledsen. Visst är jag helt övertygad om att dessa människor nog inte riktigt mår så bra och vill gärna ha någon att stå på och visst får dom stå på mig, är ju en människa som gärna hjälper till där jag kan och har inte haft något problem med att hjälpa såna här människor att få må lite bättre genom att tillåta dom att tro på att jag är en människa som står på en lägre nivå än dom eftersom sånt här har runnit av mig som vatten tidigare och eftersom jag ändå någonstans känt att jag vet vad jag är och mår denna människa bättre så visst gärna för mig.



Men under dessa två veckor har det varit riktigt jobbigt att fundera på hur vissa människor egentligen värderar och generaliserar, tycker själv att det viktigaste som finns i kontakt med andra människor är att lära känna individen inte veta vilken status eller förmögenhet som kan ligga till grund för en värdering utan enbart individen. För mig är det viktigaste att våga visa mig som den människa jag är, både på gott och ont, vilket givetvis inte passar alla men som gör det så otroligt enkelt för mig att välja mitt umgänge. Jag tycker om att umgås med människor och det tråkigaste jag vet är att välja bort människor som inte är bra för mig eftersom jag gärna vill tro gott om alla människor men eftersom jag känner att åldern börjar ta ut sin rätt och jag inte riktigt orkar lika mycket som jag gjorde tidigare så är det bara tvunget att välja bort de som gör mig illa.

Det har under dessa två veckor varit människor som jag blivit riktigt förvånad över eftersom de visat en riktigt nedlådande attityd och jag har väl inte riktigt sett den sidan tidigare men vill väl kanske fortfarande försöka förstå dessa människor............de har väl en dålig period i sitt liv eller så kanske de själva har blivit sjuka............för det är just en sjukdom som ligger till grund för ett lönebidragsjobb. De människor som ser ner på andra för att de har en sjukdom och kanske då i deras ögon framstår som svaga och lägre stående varelser har nog väldigt svårt att acceptera en egen sjukdom............

Att få en kronisk sjukdom är ingenting som man själv väljer utan det är bara att tacka och ta emot och att man sedan VARJE dag kämpar med sin sjukdom där värk och alla begränsningar som man måste göra är inte alltid det lättaste. Många har ingen möjlighet att orka arbeta alls men vissa orkar jobba ett par timmar. Själv har jag ingen möjlighet att arbeta full tid på ett sk vanligt arbete pga mina sjukdomar och att jag då sedan fick denna denna chans till ett lönebidragsjobb gjorde att jag har fördelen att få arbeta med för mig det allra bästa jag vet - hundar och människor.

Eftersom detta är ett arbete med rättigheter för mig att kunna gå undan ett tag om jag blir dålig gör att jag klarar av att jobba och det är något som gör att jag känner ett värde - jag är lycklig över att jag trivs så otroligt bra och jag vet vad jag kan och att jag definitivt gör ett kanonjobb det vet jag - men det är enligt mina egna mått mätt. Jag har många utbildningar som jag skulle kunna basunera ut för att skaffa mig en status och bli värderad därefter men jag väljer att visa mig som den människa jag är utan alla mina utbildningar och kurser och pengar på banken eftersom den jag är - är den du får...............att jag sedan inte försöker dölja att jag har ett lönebidragsjobb känns ärligt från min sida och det känns bra för mig. Många av mina vänner som också har lönebidragsjobb ute i samhället, på kommunen eller i landstinget och även i olika affärer talar aldrig om att de har lönebidrag eftersom de inte orkar med attityderna utan har fullt upp med att klara utav dagarna med sina sjukdomar.

Det är riktigt tråkigt att det måste vara så här men så här ser verkligenheten ut för många av mina vänner och även för mig själv. Tycker ändå att jag lever ett rikt liv, mina hundar som verkligen visar att de inte värderar mig efter annat än den människa jag är, de är solen i mitt liv. Mina verkliga vänner som känner mig som den människa jag är och risar och rosar mig dagligen men som står vid mina sida när det krisar gör mitt liv värdefullt.
Och så min älskade son som är mig kärare än allt annat på jorden och som visar sin uppskattning för sin mamma öppet och ärligt känns som ett strålande varmt solsken på huden.................han har aldrig haft något emot att ge sin mamma en kram fastän det varit mitt på stan bara för att han kände det så .................och det känns i ett "mamma hjärta" kan jag säga och samtidigt så tror jag att han lärt sig något om att visa sig som den man är och vad man känner och inget annat.

Då fortsätter historien:

Medlemsfesten gick av stapeln under Lördagskvällen och här tyckte jag själv att jag verkligen hade gjort ett bra jobb, att sedan den som vi beställt mat gjorde ett misstag och jag kände att jag blev den som fick skulden för det la väl lite sordi på min fest stämmning men valde själv att inte lägga några känslor på detta eftersom det var en stressad situation och man då inte alltid handlar rationellt och själv visste jag att jag gjort allt rätt i beställningen och det räcker för mig.

Fastän jag inte kan det här med dukning eller dekorationer så såg det riktigt fint ut och jag vill verkligen gratulera de som fick Malmens Stipendium - Maria Ömalm och Andreas Skanefors.

Under söndagen så försökte jag ta igen allt jag förlorat i sömn och samtidigt tömma huvudet på alla tunga tankar och funderingar som snurrade runt runt och hotade att stanna kvar alldeles för länge.

På måndagen v. 48 så skulle Christian börja köra igen efter sina sjukdagar och det skulle bli ett sent eftermiddagsskift. Han körde till Svappavaara med sitt tunga fordon och lastade på för att köra till Kiruna och tippa. Under färden mot Kiruna med bilen tungt lastad så får han en yrselattack och är på väg att tappa medvetandet, han får stopp på bilen och sitter och försöker lugnar ner sig ett tag. Allt verkar klarna för honom och han känner att det här nog var något tillfälligt och fortsätter att köra mot kiruna, lastar av och börjar köra tillbaka mot Svappavaara för att lasta på igen när nästa yrselattack kommer. Han lyckas ta bilen till Svappavaara och ställer den där och tar kontakt med akuten i Gällivare som direkt skickar en ambulans och förbjuder honom att köra en meter.

Han ringer till mig och talar om att en ambulans är på väg och jag hör att han är orolig och lite osammanhängande och får nästan panik, vet inte riktigt om jag ska kasta mig i bilen och köra dit eller vad jag ska ta mig till...................tar mig samman och fortsätter prata med honom då han berättar att han pratat med sin chef om att han blir tvungen att lämna bilen i Svappavaara och att ambulansen är på väg då chefen lite surt säger åt honom att skaffa nya glasögon.............................jag trodde inte mina öron och då hör det till saken att han kvitterat ut nya glasögon för två veckor sedan .....................fortsätter att prata med honom och försöker behålla lugnet fastän jag känner att pulsen är alldeles för hög och krampen kommer i bröstet.

När ambulansen kommer så informerar de mig att eftersom han verkar påtagligt berörd så kommer de att ta honom till närmaste sjukhus som är Kiruna och jag känner att jag håller på att tappa greppet . Efter ungefär en halvtimme så ringer han igen och informerar om att de ska röntga huvudet igen och kommer att behålla honom över natten och så vill han att jag ska komma - oj vad det kändes i hjärtat när jag var tvungen att säga att det är ingen ide att jag kommer ikväll, klockan var elva på kvällen, eftersom jag nog inte får träffa honom mer än en liten stund för att sedan bli tvungen att köra hem igen. Att sedan höra hans lite oroliga stämma säga att det är ju givetvis så och det här går nog bra ändå och jag ringer dig efter de gjort röntgen gjorde nog att jag trodde jag skulle få en hjärnblödning för suset i öronen blev som en orkan...................När röntgen var gjord och det inte hittats något på röntgen och han ringer och berättar det och samtidigt lät mycket lugnare gjorde att jag också började slappna av och då var klockan halv två på natten och sedan kom tårarna.....................jag grät mig nog till sömns för jag kommer inte i håg att jag somnat och när klockan ringde på morgonen kändes det som att jag inte skulle orka mer.

Han fick komma hem på eftermiddagen dagen därpå med en två veckors lång sjukskrivning och remiss till öron näsa hals i gällivare för koll av öronen - läkarna i kiruna hade inte heller lyssnat på Christian då han talade om hur ont han hade i nacken. Givetvis ska han gå och göra kollen av öronen men vi har även beställt tid hos sjukgymnasten som ska kolla och behandla hans nacke men han ska också ta kontakt med Svenne Zedig när han kommer upp till Gällivare för att få hjälp. Det var Svenne som hjälpte honom med nacken då han blev skadad första gången och har under dessa år hjälpt honom ett par gånger så där ligger nog största chansen att han blir hjälpt.

Att känna sig så hjälplös som jag kände mig då jag pratade med Christian då vi satt och väntade på ambulansen är något som har tagit mig hårt och samtidigt med alla dumma kommentarer om lönebidragare har varit tungt men som Mormor Anna alltid sa när hon levde: det finns alltid något positivt i allt men bara om du själv vill se det................Ja att hitta det positiva i detta har varit svårt men det jag har kommit fram till är att för varje dag som går är jag tacksam för att Christian finns i min närhet och visar sin kärlek till sin mamma och jag kommer aldrig att sluta kämpa för att han ska ha det bra och han är den största glädjen i mitt liv. Att mina vänner funnits här för mig och lyssnat och bannat och pratat och stöttat för att sedan bara finnas där har gjort att jag ännu mer förstår vad vi kan göra för varandra om vi verkligen bryr oss om varandra och värderar varandra efter kriterier som verkligen håller och inte efter status eller förmögenhet - ni är mer värd än allt guld i världen!

Mina vänner, Micke och Sara, som funnits hela denna tid så tajt bredvid mig både natt och dag visar på hur väl de förstår att nu behöver jag deras ärliga värme och närhet, är ju det allra bästa beviset på hur ärliga och underbara dessa varelser är och hur mycket vi kan lära oss av dom.

Så jo Mommo Anna du har rätt det fanns mycket positivt i allt detta - det finns så många otroligt fina människor i vår omgivning som vi behöver och som behöver oss och som verkligen gör livet värt att leva och så dessa underbara djur, hundarna, som vi omger oss med och har nog bevisat att de är människans bästa vän flera gånger om och som dikten säger:

Har du en hund så har du en vän

trofast in i det sista

mister du vännernas kärlek än sen

hundens kan du aldrig mista

Så sant som det är skrivet.

Så mina vänner nu har moraltanten skrivit färdigt för denna gång men ett sista ord innan jag avslutar för denna gång:

Den som simmar mot strömmen måste vara stark.....................

Ha de !