I´m alive!

Här kommer en liten uppdatering...........förstått att det är efterlängtat...:)
Jag är som sagt vid liv men kanske inte så pigg och fräsch som jag verkligen skulle vilja vara - det har varit en tung vecka IGEN...............

Det har lite med min kärlkramp att göra som har, enligt läkarundersökningen i somras, börjat försämras............inte roligt och nu märker jag av den - av kylan och ansträngning och stressen och en massa andra saker som gör att det kan bli lite ångest och så måste man försöka coola ner och ta det lugnt - greppa situationen så att säga....................det är inte lätt ska jag tala om.

Men det har fungerat tidigare och det kommer att fungera nu också men det som är mest frustrerande är nog att mina ben krånglar och det gör att det blir dubbelt så tungt när man inte varken kan gå (pga benen) eller ens orkar gå (pga av hjärtat)..........................Och så vill man inte annat än än försöka klara av allt på jobbet, träna med hundarna, gå långa härliga promenader (som inte alls blir härliga) och försöka hålla ordning hemma och.............ja, ni förstår säkert vad jag menar - LEVA ETT HELT VANLIGT LIV - som inte alls går....................då blir man frustrerad....

Det är då som det kan vara lätt att börja deppa och samtidigt börja grubbla på varför mitt liv just ska vara så jobbigt.............vad har jag gjort för att allt detta ska drabba mig och då kan jag säga att det är tur att man har sina vänner (hundarna) för de ska ha mat, de ska ut, de ska ha aktivering och det ska ha kärlek................man glömmer faktiskt bort att deppa och grubbla när man fixar och donar med dom och när man väl kommer ihåg allt det jobbiga och samtidigt tittar in i ett par mörka hundögon så inser man vem som verkligen är människans bästa vän och vad de gör för oss.................ja, vad vore vi utan en enda riktig ärlig vän - ingenting skulle jag vilja säga och där har hunden den största platsen i våra liv för det finns nog ingen människa som är så genomärlig som en hund - eller???? Nej, våra hundar gör nog mer för oss än vad vi nånsin kan förstå och jag börjar verkligen tro på att de kommer till oss av en anledning eller vad tror ni???

Slut på filosoferandet och till veckan som gått. Har varit ute på en helt underbar promenad och då menar jag verkligen helt magisk - varken kärlkramp eller benvärk. Jag och Marie-Louise bestämde oss för att åka upp och promenera en bit efter Hirvasvägen en kväll här i veckan. Det var mörkt så vi tog reflextäcken på hundarna och pannlampor på oss själva.

När vi kom upp till Hirvasvägen så upptäckte vi att det var ett månsken som var helt enkelt underbart. Det lös upp hela skogen och det var alldeles lugnt och stilla och helt tyst. Vi tände inte ens pannlamporna för det behövdes inte utan vi gick bara sakta efter vägen och var helt förundrad över den stämning som infann sig - vi hörde ingenting, de snötyngda granarna avspeglade sig knivskarpt mot den klara stjärnupplysta himlen och månen, ja månen var som ett trolskt mystiskt väsen där uppe på himlen. Den var så stark i sitt sken men ändå inte för stark utan precis så att vi inte behövde använda oss av något "konstgjort lyse" (pannlamporna) så vi bara tog in allt som gavs och NJÖÖÖT.

Ja, det var magiskt och det satt kvar i flera dagar efteråt och känslan var lugn och ro. Det kändes också som om vi varit på precis rätt ställe på precis rätt tid så det kändes rätt så speciellt för vi behövde det just då båda två................och gissa om vi tog in hela stämningen och gömde den inom oss för att kunna plocka fram den när vi behöver få samma lugna känsla igen.

Träningen med hundarna har stannat vid lite "träna konsteraktivering", det har inte varit speciellt fokuserat denna vecka. Men vi har kommit en bit på väg med Saras "rulla runt" och hon tycker det är riktigt roligt så då är det ju ok men givetvis så vill ju i alla fall mitt huvud mer än vad min kropp orkar med just nu men men det gäller att leva efter de villkor som livet ställer upp med..............ja och så har ju Pappa Micke fyllt år.............5 år den 4 December och då blev det ju fest förstås.

Jag vet inte om Micke uppskattade den festen så där väldigt mycket eftersom både maten och filmen inte riktigt var i hans smak men chipsen - gillade han! Han försökte enligt nedanstående foto fjäska till sig en bit av Marie-Louises varma macka men det gick inte så bra.......synd tyckte nog han.


Idag Lördag så har det blivit ett par promenader med hundarna, städat lite hemma (fågelburarna) och tvättat en maskin - när min lilla zebra fink rymde från sin bur och inrättade sig i min nymfparakits bur som i samma veva for ut från sin bur och skrek som en stucken gris.................det är ett monster i min bur.........nånting sånt kanske..........

Sedan har jag inte haft en chans att få tillbaka honom i sin bur - måntro om han tycker det är helt fel att hans hem är så mycket mindre än min nymfparakits eller om han bara ville ha sällskap.

De fungerar fint tillsammans men problemet är att Erik (nymfparakiten) alltid har sin burdörr stående öppen men inte lilla gossen(zebrafinken) och det är av den anledningen att Erik aldrig lämnar köket men gossen gör det och han är så liten så han försvinner så fort...........ja, ja vi får väl se om han vill "separera" i morgon och flytta tillbaka till sin egen lägenhet....

Nu blir det natti natti och sov gott så syns vi säkert snart igen...:)

Ha det